2011-12-15

Kolka av Bengt Ohlsson

Bengt Ohlsson kan verkligen krypa under skinnet på sina romanfigurer och göra dem mer osympatiska än man riktigt klarar av. I det här fallet är det en namnlös (nej, hon heter inte Kolka) lettisk tjej vi får lära känna. Eller inte. Vi kommer henne aldrig riktigt nära, ändå gör vi det. Hon är nyinflyttad till England med sin pappa. De har flyttat in i pappans nya frus fantastiska slottsliknande hus. Där finns också en yngre dotter till frun.

Den yttre handlingen är inte så intressant, det är allt som händer inom den här unga tjejen som gör boken så gripande. Att följa med i hennes medvetande är som att sätta sig i en kanot en sen kväll och glida iväg på det mörka vattnet. Det är mjukt och följsamt men mörkt och förrädiskt. Obehag och skönhet i samma andetag. Det är suggestivt, det är som ett foto med en gigantisk mörkgrön gräsmatta med ett stort ruvande hus i skymningen.

Tjejen chattar i skumma nätforum och får kontakt med en figur som kallar sig Ensamvargen. Till honom utelämnar hon sin nya styvmor på ett mycket obehagligt sätt. Varför? Varför handlar den här flickan så slumpartat och ryckigt, så destruktivt. Varför är hon inte bara snäll och glad? Hon har ju fått det så bra, hon som kommer från "onga-bongaland" i Öster, hon som får folk att tänka på trafficking och surkål. Kanske just därför.

Amanda Svensson recenserade Kolka i DN och skrev inledningsvis så här:"Det finns en skröna som kanske är en sanning om Morris­sey och det ryska popbandet t.A.T.u. När t.A.T.u gör en cover på Smiths-låten ”How soon is now?” får Morrissey i en intervju frågan vad han tycker. Han säger att han inte känner till bandet och får svaret att det är två lesbiska, ryska tonårsflickor. Han svarar: ”Well… deep inside, aren’t we all?”. Och jag tycker, precis som Amanda Svensson, att det där citatet passar in på romanen Kolka. Har vi välordnade och välanpassade och vuxna något att hämta i en missanpassad lettisk tonårstjejs märkligt mörka fantasier och medvetande. Vi kanske önskar att vi inte hade det. Men det har vi.

2011-12-05

Evig natt av Michelle Paver


Michelle Paver, författare till fantasyserien Vargbröder för ungdom, har skrivit en riktigt ruggig vuxenroman, som under hösten givits ut på svenska med titeln Evig natt

Boken, som bär undertiteln ”en arktisk spökroman” utspelar sig under en expedition till Spetsbergen år 1937. Historien når läsaren i huvudsak genom en dagbok förd av en viss Jack Miller. 

Från att ha varit en fattig, olycklig och bitter man hemma i London blommar Jack upp vid mötet med den arktiska vildmarken. Trots att han till en början känner sig obekväm med de övriga expeditionsdeltagarna, vilka alla har överklassbakgrund, blir han snart god vän med åtminstone en av dem. Jack, som aldrig tidigare har haft något till övers för hundar, lär sig till och med att tycka om de huskies som är med på expeditionen. 

Den fina skildringen av ensamvargen Jacks känsloliv och av de ömtåliga relationer han börjar utveckla ger romanen en extra dimension utöver den utlovade spökhistorien. 

Men visst är det också något som inte står rätt till med platsen som de intet ont anande engelsmännen valt att övervintra på. Skepparen de anlitat för att ta dem dit försöker in i det längsta undvika att fullfölja sitt uppdrag, utan att för den skull vilja säga vad som är fel. Jack blir gradvis medveten om en illasinnad närvaro i den ensliga bukten, men väljer att inget säga till de övriga. Olyckliga omständigheter gör så att kamraterna tvingas överge lägret, och lagom till att polarnatten gör sitt intåg är han ensam kvar, så när som på slädhundarna... och på den onda skepnad som verkar stryka omkring i mörkret.  

Evig natt är en intensivt kuslig men också lågmäld och djupt mänsklig bok. Den inbjuder till sträckläsning och rekommenderas varmt. Undertecknad sov med lampan tänd några nätter.

Jan Meijner
praktikant, Alléskolans bibliotek