En av huvdkaraktärerna, Hazel, har en favoritbok som om fenomenet smärta säger att "den kräver att få upplevas". Smärta är något Hazel är välbekant med för hon har haft cancer och måste alltid ha med sig en syrgastub då hennes lungor är skadade. Ingen vet hur länge hon kommer att leva, om cancern kanske kommer tillbaka. I en stödgrupp med personer som alla befinner sig i "olika stadier av tumörbaserad ohälsa" möter hon en dag en riktig snygging. Han heter Augustus och har fått sitt ena ben amputerat till följd av skelettcancer. De hittar varandra ganska omedelbart och flirtandet och en stark önskan att träffas ofta infinner sig genast. När Hazel efter ett tag får veta att Augustus förra tjej dog i cancer känner hon att hon inte vill riskerar att utsätta honom för ytterligare en förlust så hon försöker hålla deras relation på en kompisnivå. Fast egentligen vill hon ju mer och det verkar han absolut vilja också.
Jag inser att det att huvudhandlingen troligtvis får boken att låta ganska dyster och det är den på sätt och vis. Fast den är också väldigt rolig och det beror delvis på att John Green har gett Hazel en väldigt torr och krass men samtidigt humoristisk ton i rösten. Och det är hon som berättar historien för oss. Ta bara uttalandet "Men egentligen är depression inte en biverkning av cancer. Depression är en biverkning av döendet." Inte roligt men så sant och så krasst och bra formulerat. Det går inte att förneka att döden och oron är ständigt närvarande i boken. Oron för hur de som blir kvar ska må, lämnar man några spår? men också mycket, mycket kärlek. Du ler och gråter samtidigt - "Förr eller senare exploderar jag" är en helt fantastisk läsupplevelse.
(Nu ska jag läsa färdigt boken och jag är så nyfiken på vad som händer. Jag har 2/3 kvar men var tvungen att skriva det nu.)
Ale, bibliotekarie Ri