När boken börjar är hon elva år och håller på att svälta ihjäl och tänker skriva sitt testamente. Hennes pappa har dött av svält, mamman och storasyster har begett sig till en annan stad för att försöka få tag på mat. Under mitten av 1990-talet råder stor brist på mat i Nordkorea pga ekonomisk kris och miljontals människor dör av svält.
På något sätt tar mamman tag i situationen och de
bestämmer sig för att försöka ta sig till Kina, för att kunna få det något
bättre. Men det är inte bara att åka dit, då gränserna är stängda, utan de
måste försöka fly över gränsen. Till slut kommer de till Kina och en nio år
lång flykt tar sin början. De kommer tillbaka till Nordkorea vid ett tillfälle och
blir fängslade, men kommer åter till Kina. De hankar sig fram så gott det går,
men har det mycket svårt. För att ta sig vidare mot Sydkorea, vilket de tänkt
hela tiden, måste de ta vägen via Mongoliet. Det blir en flykt rakt ut i
Gobiöknen, men till slut kommer de till Sydkoreas ambassad i Ulan Bator och de
kan där få hjälp.
Det är en krokig och strapatsrik väg för att få ett fritt
och bättre liv och det är imponerande hur de har orkat hela vägen. Eunsun
beskriver ofta att det har varit mycket svårt, men att hon är tacksam mot alla
de som hjälpt dem på vägen, och mot Sydkorea som tagit emot dem.
Från början var det inget politiskt beslut att fly från
Nordkorea utan det var svälten som drev dem. Det var först senare som hon
förstod vad regimen gjorde mot dem och hur de har behandlat oliktänkande och
kritiska. Fortfarande sitter tusentals människor i fångläger och det förekommer
tortyr.
Det här är en faktabok men den är skriven som en roman,
och är spännande som en sådan. Samtidigt får man veta mycket om situationen i
Nordkorea och blir intresserad av att lära sig mer.
Den är skriven på ett lätt språk och man dras in i berättelsen
om Eunsun och hennes familj. Det är svårt att förstå att detta pågår idag och
att ett helt folk lever instängt och inte får göra det man vill.
Jag rekommenderar den varmt!
Annika, Lindeskolans bibliotek