När boken börjar har Lou levt 18 månader utan Will och det går så där. Hon känner skuld över att hon inte lyckades få honom att vilja leva kvar och hon har svårt att gå vidare i livet. Vad vill hon egentligen göra? Lou har levt ganska isolerad sedan Will försvann men en olyckshändelse gör att hon återigen sugs in i sin galna familjs famn. I föräldrahemmet sker stora förändringar då hennes mamma som varit hemmafru i 30 år får upp ögonen för feminismens budskap. Pappan har svårt att anpassa sig till sin frus nya inställning till livet och konstaterar: "Åh, nej. Vi äter inte söndagslunch längre. Lunch är ett tecken på patriarkalt förtryck."
Två olika händelser för in en ny person i Lous liv, någon om kan bli viktig, men det är svårt att släppa taget om en stor kärlek och det är skrämmande att öppna sig på nytt för någon annan. Hon går på träffar i en stödgrupp för människor som förlorat någon och historierna där är både hjärtevärmande och skrattframkallande. När det så en dag ringer på dörren ändras verkligen Lous liv på allvar.
Jojo Moyes förmåga att använda humorn och låta karaktärerna komma med dräpande kommentarer och roliga funderingar gör att boken inte känns tung. Det är ett välbehövligt grepp för annars skulle du vara alldeles nedstämd stora delar av läsningen. Det går inte att komma ifrån att några av bokens huvudteman trots allt är saknad och skuld men också budskapet att livet trots allt går vidare. Ofta på ett sätt du inte kunnat föreställa dig från början, men det kan bli bra det också. Ett arv kan innebära väldigt olika saker.
Jag tror inte att du som älskade Livet efter dig blir besviken så läs den fristående fortsättningen och njut av att återigen få tillbringa några timmar med Lou, hennes familj, Wills familj och några nya karaktärer.
Ale, bibliotekarie Ri