Jag dödar bara män som förtjänar det, och det är ingen knepig matematik. Inte förrän nu i alla fall...
En lärare beställde Blod på snö av Jo Nesbø i två klassuppsättningar och jag fick anledning att läsa om denna lilla hårdkokta pärla. Redan i inledningen droppar blodet ner i snön från den nyss "expedierade" mannen. Yrkesmördaren Olav är berättarjaget vars tankegångar vi får följa genom hela boken. Hur tänker han kring sitt yrke, kring sina offer? Flera gånger skrattar jag, då han ofta är väldigt självkritisk/ironisk, men det är en riktigt svart humor. I den här världen är inte ett människoliv värt mycket och kvinnors värde avgörs oftast av hallickar...
Olav beskriver sig själv som "en svag och känslig natur", frågan är om vi läsare håller med. Och frågan är om han kommer att anta sitt nya uppdrag; att expediera chefens egen fru...
Vi rör oss i en miljö av hallickar, knarklangare, yrkesmördare och allehanda ljusskygga figurer i Oslos undre värld. Det är 1977 och den kallaste vintern i mannaminne. Miljön är karg, hårdkokt och det snöar lika mycket som det stänker blod. Mitt i detta berättar Olav om hur han hamnat i denna roll. Nesbøs ambition verkar vara att flörta med den gamla gangstergenren där männen har uppfällda rockkragar och döljer sig bakom uppfällda tidningar. Det är underhållande och spännande och boken tar slut väldigt fort då den är kort och enkelt skriven.
Jag är glad att jag fick chansen att läsa om boken. Den blev ännu bättre den andra gången och den fungerar ypperligt att använda som diskussionsunderlag i flera olika teman. Varför inte kvinnobilden, moral, dilemman, familjerelationer... Den läses just nu i två ettor på Tullängsgymnasiet :)