Men så
kommer hon hem en dag och vid köksbordet sitter pappa och Susanne med
allvarliga miner. Moas tankar hinner skapa alla möjliga och omöjliga scenarion
innan pappa till slut berättar att Hedvig hört av sig. Att hon inte bara ringt
utan också finns i Sverige, och hon vill träffa Moa.
Först
totalvägrar Moa. Hur kan man bara lämna någon och sedan tro att man kan dyka
upp lika plötsligt som man lämnade? Det var hon som lämnade Moa och Moa tänker
inte vara den som kommer springande bara för att Hedvig plötsligt har kommit
ihåg att hon har ett barn. Fast det är klart, lite nyfiken är hon ju. På varför
Hedvig lämnade. På varför hon inte har kontaktat Moa under alla dessa år. Desto
mer Moa funderar desto mer sugen blir hon på att träffa hon som ska kallas
hennes mamma. Om inte annat så för att få skälla ut henne, för lämna ett litet
barn sådär gör man bara inte.
Tillsammans
med Otto kokar de ihop en plan om att Moa ska låtsas vara fågelskådare. Då får
hon både tid för sig själv och kan spana på Hedvig på avstånd utan att det
verkar misstänkt. Otto har kläder och kikare hon kan låna. En fågelbok skaffar
han också, det räcker inte med att kunna skator och kajor när man ska posera
som fågelskådare. Planen är igång och snart sitter Moa på ett tåg till mitt ute
i ingenstans.
Boken har
ett flyt som gör att den känns lätt även om känslorna Moa brottas med är snåriga.
Hur bra ursäkt måste man ha för att bli förlåten? Och måste man välkomna tillbaka
någon i ens liv som frivilligt gått därifrån? (M)ornitologen av Johanna
Thydell är en fin berättelse om både vardag och speciella omständigheter.
Samtidigt som Hedvigs återkomst vänder upp och ned på Moas tillvaro pågår också
en verklighet med vänner, familj och skola.
Elvira, Virginska Gymnasiet