Dagarna efter studenten. I bilstereon ljuder Bruce
Springsteen. Bakom ratten sitter Hedda på väg mot Världens ände. Hemma pågår
mammas begravning.
Det börjar lite drygt ett år innan studenten. Mamma är trött
och orkar inte riktigt. Hon åker till sjukhuset och gör tester. En dag när Hedda kommer ner från trappen står mamma där med uppgivet ansikte. Beskedet har
kommit, det är cancer och det ser inte bra ut.
Precis som så många gånger annars sätter de sig i mamma
lilla röda golf och bara kör. Bruce Springsteen spelar genom deras känslor. De behöver
inte tänka, bara känna musiken. Så när mamma dör på studentdagen och
begravningen några dagar senare blir för mycket är det precis vad Hedda gör. Hon
sätter sig i bilen, slår på Bruce Springsteen på högsta volym och bara kör.
Det är starten på en resa genom sorg sydvästra Sverige. Vad
gör man när hela ens liv vänts upp och ned innan det ens börjat? Hur klarar man
av det dåliga samvetet av alla man lämnade hemma? Striden inombords mellan att
meddela att man lever och att inte orka en sekund till av det som pågår
därhemma.
Hedda försöker fokusera på resan men sorgen dyker upp lite
när den vill och gör sig påmind. På en bensinmack dyker en tjej i
Heddas egen ålder upp och ber om lift. Man ska vara skeptiskt mot liftare, å andra sidan
spelar det ingen roll längre om hon lever. Fast det gör det såklart, det dåliga
samvetet slår till när hon tänker på pappa som inte ska behöva förlora både fru
och dotter inom en vecka.
Vill du gråta lite är Du är min Bobby Jean av Yrsa Walldén en mycket bra bok. Sorgen är nattsvart, ändå ryms där andra känslor. För så vidrigt
är livet, även när allt raserat pågår det och man har fortfarande ett ansvar
gentemot dem man älskar.
Elvira, Virginska Gymnasiet