2015-01-28

Humor och övernaturligheter i det viktorianska London

Alexia Tarbotti heter huvudpersonen i Gail Carrigers bok Själlös. Vi befinner oss i ett London på 1800-talet som inte bara befolkas av människor utan även varuvlar och vampyrer. Alexia tillhör däremot ingen av de tre kategorierna utan utgör en helt egen grupp för hon är själlös. Som socitetsmedlem sticker hon ut på fler sätt än så, bl a  anses hon vara en evig ungmö då hon vid den "höga" åldern 25 fortfarande är ogift och så är hon alldeles för frispråkig och diskussionslysten. Att säga att Alexia ständigt lyckas bryta mot överklassamhällets många konventioner är nog överflödigt.

Boken inleds med att Alexia helt oväntat anfalls av en vampyr som vill dricka hennes blod (han borde ha vetat att han inte ska vidröra henne pga hennes själlöshet). Sammandrabbningen resulterar i att hon blir tvungen att döda honom. Till följd av detta kommer genast representanter för vampyrernas och varulvarnas förvaltningsorgan, ROF, till brottsplatsen. Deras ledare alfahannen Lord Maccon och Alexia har redan haft flera verbala sammanstötningar men det dröjer inte lång tid innan hetta av annat slag tilltar mellan de båda.

Den döde vampyren är ett mysterium då han inte tillhör någon lokal svärm (grupp av vampyrer med drottning) och nya vampyrer kan bara uppkomma genom bett av en svärmdrottning. Frågetecknen blir många och ganska snart måste Alexia ha vakt dygnet runt då någon verkar vara ute efter henne.

Inledningen av boken kan nog upplevas lite rörig - det tar ett tag innan du som läsare får koll på hur de övernaturliga grupperna i samhället är ordnade och blir bekant med många namn men allt faller på plats ganska snart. En väldigt kvick dialog, mycket humor, övernaturligheter, lite spänning och osande attraktion får du uppleva om du läser Själlös. Jag skrattade högt många gånger åt härligt roliga kommentarer och formuleringar. Vad sägs om: "Mrs Loontwill gjorde vad varje välförberedd mor skulle göra när hon hittar sin ogifta dotter i armarna på en manlig varulv: Hon fick ett mycket passande och oerhört hysteriskt utbrott." (Är det fler än jag som tänker på Jane Austen?)

Ale, bibliotekarie på Ri

2015-01-07

Världens viktigaste kyss av David Levithan

Det går egentligen inte att beskriva så mycket av handlingen i den här boken utan att avslöja för mycket. Det är en ganska kort bok men den hinner ändå med flera olika berättelser. Det är två personer, Harry och Craig, som utgör ramberättelsen men inom ramen finns även historier om flera andra personer. Det finns också en kör av röster av män som dött i aids som berättar sin historia. Bokens övergripande tema är att våga visa vem man är och även rätten att få vara sig själv.

Ramberättelsen utgörs av att Harry och Craig ska slå världsrekordet i världens längsta kyss. Det innebär en 32 timmars lång kyss så det är mycket att planera. Hunger, toalettbesök, kyla m.m. De har även flera vänner som ska hålla vakt och även livestreama det hela så att det blir trovärdigt för att komma med i rekordboken.

Andra personer i boken är Neil och Peter som funderar mycket över sitt förhållande, Tariq som försöker komma över traumat efter att ha blivit misshandlad, Ryan och Avery som precis har träffats och Avery är orolig över hur Ryan ska reagera på att han är transperson. Till sist har vi Cooper, som är fruktansvärt ensam. Alla dessa historier är intressanta och gripande i sig och de binds samman av manskören som sätter de nutida historierna i relation till hur det var att leva som homosexuell i USA på 80-talet.

Boken är lite annorlunda skriven, speciellt manskören som berättar i vi-form, men det är för mig något positivt som gav ett extra djup till berättelsen. Redan innan jag läste den här boken var jag ett fan av David Levithan så jag började såklart läsa den här boken med förväntan om något riktigt bra, och jag blev inte besviken!

Maja, bibliotekarie Karro