"Sent en kväll i slutet av mars tog en tonåring ett dubbelpipigt hagelgevär i handen, gick rakt ut i skogen, satte vapnet mot en människas panna och tryckte av.Det här är historierna om hur vi hamnade där."
Fredrik "En man som heter Ove" Backman är tillbaka med en ny roman. Första delen i en serie för att vara exakt. Men den här gången har han lagt humorn på hyllan, för i Björnstad är det mörkt, riktigt mörkt, och allt, precis allt, hänger på ortens juniorhockeylag.
Björnstad är ett samhälle någonstans i Sveriges glesbygd där affärer och arbetstillfällen minskar i takt med invånarnas framtidstro. Det enda som tycks kunna vända trenden är att juniorlaget vinner SM-guld. Då kanske kommunen kan starta ett hockeygymnasium. I Björnstad bor ungdomarna Amat, Benji, Kevin och Maja. Deras vägar ska korsas och staden delas i två läger.
Detta är en viktig bok som man läser med en klump i magen. Det är tufft att leva i Björnstad. Man fostras att vara "en riktig björn" och det krävs massor av mod för att stå upp för det man tror på. Det enda jag har att invända mot är att den är lite för lång, men samtidigt ryms väldigt mycket på de 470 sidorna. Klassfrågor, fördomar, könsroller, rädslor, lojalitet, skam, identitet och olycklig kärlek. Ja det känns i hela kroppen att läsa denna bok.
Backman skriver med kärlek till hockeyn, men samtidigt är det en uppgörelse med en negativ idrottsmentalitet som jag gissar att många känner igen sig i. Mitt tips är att leta upp ett exemplar av Björnstad, läsa och diskutera den med så många som möjligt. För bokens stora händelse har vi alla läst om i tidningarna och hört om på nyheterna. Igår, idag och imorgon...