Någon gång då och då stöter jag på en bok som jag nästan önskar att jag inte läst. Inte för att den var dålig utan för att den gett mig erfarenheter jag helst varit utan. Samtidigt är jag glad över läsupplevelsen för romaner är en fantastisk källa till att verkligen gå i någon annans skor ett tag. Därför tycker jag att du ska läsa Zoulfa Katous debutroman Så länge citronträden växer.
I den syriska staden Homs 2011 har det snart gått ett år sedan den arabiska revolutionen startade. Sedan dess har strider rasat i landet mellan regeringsstyrkor och den Fria syriska armén. Vår huvudperson Salama är 18 år och jobbar som volontär på stadens sjukhus. Trots att hon bara hann studera till apotekare i ett år får hon utföra det mesta som en läkare skulle ha utfört. Hennes pappa och bror försvann under de första demonstrationerna och mamman dog i ett bombanfall som Salama undkom med en kraftig huvudskada. Hon bor nu med sin höggravida svägerska Layla som hon lovade sin bror att ta hand om. Salama vet att hon borde försöka ordna en plats på en båt över Medelhavet för att ta sig till Tyskland men hon kan ju inte bara lämna sitt hemland och alla som behöver henne där, eller? Precis när hon fattat beslutet att de trots allt ska fly möter hon Kenan som hon genast känner en otroligt stark samhörighet med. Känslorna mellan dem växer fort men tiden är inte på deras sida. Flyktdatumet närmar sig precis som regeringsstyrkorna.
Boken är fantastiskt vacker och hemsk på en och samma gång. Det Salama är med om händer ju på flera platser i vår värld hela tiden. Vi hör ofta om och möter människor som fattat beslutet att lämna ett älskat hemland utan att riktigt förstå vad det innebär. Genom Salama och Kenan får vi som sluppit fly en liten förståelse för hur ofantligt svårt det kan vara att ta det steget. Nyhetsrapporteringens fokus är vad som styr vårt medvetande för stunden och plötsligt är det som om platser som tidigare var på löpsedlarna inte längre har problem, men så ser tyvärr sällan verkligheten ut. Det är jobbigt att bli påmind om det men också viktigt som medmänniska, tycker i alla fall jag.
/Ale, bibliotekarie på Ru