Inte för att berättelsen är dålig i detta fall, långt ifrån, men det som gör boken omöjlig att lägga ifrån sig är sättet den presenteras för oss. Vi följer med som en osynlig kamera under en lång tidsperiod (från 1741 till 1950-talet) och får se storslagen natur, naturvetenskapliga upptäckter och framförallt ett gäng kufar - arkivmänniskor, forskare och samlare som vill bevara minnet av det som en gång fanns. Hela tiden framåtknuffade av en oskyldig och tydlig berättarröst som förundras över mänskligt beteende.
Berättelsen centrerar kring Stellers sjöko. Från upptäckten som gjordes av Katarina den Storas skepp, ute för att kartlägga rutten från Asien till Amerika. Med på den färden var naturvetaren och teologen Georg Wilhelm Steller - hans uppdrag var att utforska naturen. Han var ganska motarbetad av resten av besättningen, och när de led skeppsbrott intill en öde ö ville sjömännen knappt släppa forskaren i land. Vid denna ö kom de för första gången i kontakt med sjökon. De slöa och fridsamma djuren, som var ovana med människor och levde i grunda vatten, var enkla byten för en svältande besättning. Steller hann inte få med sig mer än en teckning av det märkliga djuret innan alla sjökossor var utrotade.
Kaptenen på båten, Bering, fick ett hav, ett sund och en ö uppkallad efter sig - Steller fick ge namn åt kon.
Senare i boken följer vi en rad olika öden som på olika sätt är kopplade till Stellers sjöko. En guvernörshustru i Alaska på 1850-talet, en konservator i Finland på 1950-talet bland annat. Berättelserna är olika och spretiga, men med samma teman. Det är en roman om vetenskapstörst och naturens under, men också om hur människan i samma stund som hon upptäcker världen börjar förstöra den.
Det är en unik liten bok detta, men en bok som jag kan rekommendera varmt. Det tar något kapitel att vänja sig vid den raka berättarrösten (som känns nästan parodiskt finsk stundvis), men om den lyckas få samma grep om dig som den fick om mig är detta en bok som kommer leva med dig länge.
//David på Karro