Det är med stora förväntningar jag tar mig an Peter Hoegs nya roman "Elefantskötarnas barn". Det här är en författare som har utmanat mig många gånger förut och jag behöver bara läsa den första raden för att förstå att jag inte kommer att komma undan den här gången heller. Berättaren kommer inte att ge sig förrän han har övertygat mig, manipulerat mig och fått mig att tro att det är han som står med lösningen på den stora gåtan. Hör här bara hur den första tonen slås an: "Jag har hittat en dörr ut ur fängelset, den öppnar ut mot friheten, jag skriver detta för att visa dig dörren." (s.9).
Jag luras oåterkalleligt, men absolut inte motvilligt, in i en berättelse där de tre syskonen Hans, Tilte och Peter (berättaren) lämnar den lilla danska ön och tar båten över till fastlandet för att försöka hinna ikapp sina föräldrar som vind för våg har lämnat dem. Det är en skröna och en kriminalhistoria som driver med både förmyndarsamhälle och religiös fanatism. Ska de tre syskonen med Tilte i spetsen hinna fram till det multireligiösa konventet innan katastrofen är ett faktum? Och vilken sida står deras föräldrar egentligen på? Vilken dörr är det som Tilte har visat och vilka är de elefantskötare som har fått se den?
Jag älskar Peter Hoeg för att ingenting är självklart. Jag behöver inte förstå allting utan kan lita på berättaren. Jag inser att han har en skärpa som vida överträffar min och jag kan luta mig tillbaka och bara låta det vara. För det är så himla vackert. Och spännande. Och sant... kanske!
Pernilla Tyrfors, bibliotekarie, Karolinska skolan