Tidig vampyrism i Östeuropa

Den här snabblästa boken njöt jag av ute i solen men stämningen i den fick mig ändå tillslut att titta mig om över axeln. Jag erkänner att jag är lättskrämd, men jag tror att fler än jag kommer att tycka att Marcus Sedgwicks bok "De som går igen" är riktigt läskig.

Boken förflyttar oss till ett östeuropeiskt land på 1600-talet. I utkanten av byn Chust bor skogshuggaren Tomas och hans son Peter. Tomas har ett hemligt förflutet som han inte delar med sin son och det är tydligt att han dövar sina minnen med hjälp av brännvin. Peter får därför ta ett stort ansvar för deras försörjning. En dag kommer en grupp romer till byn och de verkar känna till Tomas sedan förr. De är väldigt angelägna om att han ska ge dem något han har i sin ägo, något som Peter varit nyfiken på i hela sitt liv men aldrig fått se. Samtidigt börjar det ryktas att en man som nyligen dött besöker sin hustru igen och snart visar det sig vara mer än en död som reser sig upp ur sin grav. Det börjar viskas om att Skuggornas drottning är på väg och paniken sprider sig i byn. Peter och hans nyfunna romska vän Sofia dras in i ett äventyr på liv och död.

Författaren har läst på en hel del om vampyrism, en gammal folktro som sprungit fram ur folksagor främst i Östeuropa (som faktiskt lever kvar än i dag på vissa platser). De skräckingjagande huvudpersonerna i denna folktro är varelser med många namn, t ex moroii, noesferatu, som är något slags blodtörstiga zombier. Boken är väldigt sprännande, både som sig själv och som en berättelse som visar på hur folktron var verklighet för människor förr.

Tidigare har jag läst Sedgwicks bok "The kiss of death" som till viss del är en uppföljare till "De som går igen". Jag vill ha fler!

Ale, bibliotekarie Risbergska