Det är sent 60-tal och Toru Watanabe, 19 år, har just flyttat hemifrån fär att sudera teaterhistoria på universitetet i Tokyo. Hans oroliga föräldrar har letat upp ett studenthem för manliga studenter, där han skrivs in och får dela rum med en ung man med bacillskräck och strikta vardagsrutiner. Som kontrast till sin rumskompis börjar Toru umgås med den världsvane casanovan och juridikstudenten Nagasawa som bor på samma ställe. Tillsammans utforskar de Tokyos nattliv och diskuterar litteratur.En dag möter Toru den allvarliga Naoko, som varit tillsammans med hans bäste vän, en vän som tog sitt liv i tonåren. Toru och Naoko sörjer sin gamle vän djupt men de finner varandra i stark vänskap och inleder försiktigt en slags kärleksrelation. Naoko är tyvärr en trasig själ och måste därför skrivas in på ett vårdhem för psykiskt sjuka, så deras kärlek får vänta, i hopp om att Naoko ska tillfriskna.
Under tiden träffar Toru en annan kvinna, Midori, en kursare till honom som med sitt energiska, obekymrade sätt är Naokos motsats. Toru och Midori får också de en nära kontakt men även den relationen är något trevande. För den unge Toru tycks livet som en berg- och dalbana och kärleken till två kvinnor, dels den allvarliga barndomsvännen Naoko och dels den lättsamma Midori, gör Toru alltmer förvirrad.
Norwegian wood har jämförts med Räddaren i nöden (1953) av J. D. Salinger med sin träffsäkra skildring av en man på gränsen mellan ung och vuxen. En annan bok på samma tema från våra breddgrader är Skit i traditionerna (1969) av dansken Leif Panduro. Alla tre böckerna beskriver en ung man på väg ut i livet, för att gör egna val och för att möta kärleken. I Norwegian wood möter Toru djup sorg och stor glädje på ett stilla nostalgiskt vis, och kanske är det därför han är en rätt försiktig person som ändå tycks landa någorlunda väl med fötterna på marken?