Kathryn Stockett har skrivit en underbar bok som heter Niceville som förflyttar dig tillbaka till den amerikanska söderns 60-tal. Du befinner dig sedan under många härliga sidor i staden Jackson där rasismen mot svarta är vardagsmat. Hit återvänder den unga "Skeeter" efter en tid vid college och med sig har hon en ny syn på tillvaron. Särskilt lägger hon märke till hur de svarta hembiträdena behandlas av sina arbetsgivare. Hon beslutar sig för att försöka skriva en bok där hon ska låta några av dessa kvinnor berätta om hur det är att leva det liv de lever. Detta visar sig vara lättare sagt än gjort för till en början vågar ingen ställa upp. Om de blir avslöjade riskerar de om inte sitt liv så åtminstone sin frihet.
Minny och Aibileen är vänner som varit hembiträden i hela sitt liv. Minny är för frispråkig för sitt eget bästa och har bytt arbetsgivare många, många gånger. Nu har hon hamnat hos en nygift kvinna som vill låta hennes man tro att det är hon som lagar maten och sköter huset fast det egentligen är Minny som gör det. Minny väntar bara på att bubblan ska brista. Aibileen älskar "sina" vita barn och öser kärlek över dem samtidigt som hon berättar sagor som skulle kunna få henne avskedad. Skeeter kommer i kontakt med dessa kvinnor och sakta men säkert börjar hon få ett underlag för sin farliga bok.
Det svårt att förstå att det faktiskt bara är drygt 60 år sedan det här var verklighet för många. Du läser om separata toaletter för svarta och vita eftersom de svarta ansågs sprida sjukdomar samtidigt som man lät de svarta hembiträdena ta hand om de vita barnen. Du läser om vänskap över gränserna, om trångsynthet och om rädsla men också om hudfärgslös kärlek och vänskap. Boken gjorde mig glad och upprörd omvartannat. Upprörd över hur vita har behandlat svarta. Glad för att det finns en sådan okuvlig styrka hos huvudpersonerna och under en tid befann jag mig verkligen där i den heta södern. Boken finns även som film.
Ale, bibliotekarie Risbergska