Övergiven och adopterad av hundar

Fyraårige Romotjka sitter i lägenheten och väntar på att "Morbror" ska komma tillbaka hem. Till slut inser han att hela huset har övergivits och hungern driver honom ut på Moskvas kalla gator med sin mors ord ringande i öronen "-Tala aldrig med främlingar". Romotkja följer efter en alfatik till hennes lya, en källare under en kyrkoruin. Där finns även hennes senaste valpkull och två andra vuxna hundar. Pojken kallar tiken Mamotkja. Sakta men säkert anpassar sig Romotkja till livet som hund. Han lär sig deras språk och de sociala koderna, hans lukt- och hörselsinnet förstärks.

När hans kullsyskon blir större inser Romotjka att han egentligen inte är någon vidare hund. Han kan inte bidra till flockens välbefinnande på samma sätt som sina syskon och känner sig stundtals utanför. När han kommer på hur han kan göra verktyg och jaktområden där bara han är framgångsrik stärks hans hundsjälvbild. En dag kommer Mamotjka hem med en liten bebis som också tas upp i familjen och det blir början till slutet för gemenskapen.

Eva Hornung har i Hundpojken skapat en otroligt gripande och levande bok. Hennes kunskap om hundars beteende bidrar till att berättelsen känns helt och hållet trolig. Det är en fascinerade inblick i en hundgemenskap som ges med alla dess beteenden och tydliga sociala mönster. Berättelsens stomme är hemsk med det lilla barnet som överges av de vuxna att klara sig själv, men samtidigt är boken genomsyrad av kärlek och närhet - mellan pojken och hundarna, framförallt alfatiken och ett av hans flocksyskon, Vita syster.

Jag läste ut boken under en dag, jag kunde inte somna innan jag fick veta slutet. När jag tänker på den fylls jag av så många olika starka känslor att jag inte kan välja vilka jag ska skriva ner så istället säger jag bara: Läs den!

Ale, bibliotekarie Risbergska

Kommentarer