Jag har precis läst en bok på vars baksida det står "[...] som kommer att ta andan ur dig och inte lämna dig oberörd." Det stämde med besked.I Strimmor av hopp av Ruta Sepetys skildras vad som blev många människors öde under Sovjetunionens ockupation av baltstaterna under andra världskriget. När boken börjar har 15-åriga Lina i Litauen, hennes mamma och lillebror 20 minuter på sig att packa och göra sig klara för avfärd. Den sovjetiska säkerhetstjänsten väntar vid dörren. De packas ihop i en smutsig tågvagn tillsammans med många andra, precis som boskap. Parallellerna till judarnas historia är stundtals påtagliga. Ingen vet vart de ska eller varför och umbärandena blir många och omänskliga.
Som en röd tråd genom hela boken finns Linas längtan efter sin pappa vars öde de inte vet något om. Hon lever på hoppet att han på något mirakulöst sätt ska hitta dem genom att någon av alla teckningar hon gör och skickar iväg. Det första längre stoppet på resan blir på ett kollektivjordbruk i södra Sibirien. Där får de slita hårt hela dagarna för en väldigt liten brödranson. Det gäller att vara smart och modig om man ska kunna göra livet lite mer uthärdligt. Efter mindre än ett år flyttas familjen ytterligare en gång, den här gången är slutdestinationen nära kusten till Norra ishavet, Arktis. Om de trodde att livet inte kunde bli värre så inser de snabbt att de hade fel.
Som ni förstår är det här ingen feel good-bok; det var längesen jag grät så mycket efter att ha lagt ned en färdigläst bok i mitt knä. Samtidigt är det en bok om människors anpassningsförmåga, kärlek, vänskap och att kunna glädjas åt det lilla. Framför allt visar boken hur enormt viktigt hoppet är för att man ska kunna stå ut med det outhärdliga och förhoppningsvis överleva. Och ja, jag erkänner att jag har en benägenhet att tycka om böcker som skildrar ett historiskt skeende. När man efteråt bär med sig en kunskap om något som faktiskt hänt på riktigt. Läs den och förhoppningsvis växer du precis som jag en aning som medmänniska.
Ale, bibliotekarie Ri