Vilda gröna ögon av Joyce Carol Oates

Någonting kommer att hända.
Det värsta man kan tänka sig när det gäller ens föräldrar: någonting har redan hänt. Vad?

Vilda gröna ögon av Joyce Carol Oates hanterar på ett naturtroget och gripande sätt berättelsen om en familjs upplösning. Femtonåriga Francesca, den äldsta dottern till den berömde sportkommentatorn och ex-elitidrottaren Reid Pierson, försöker upprätthålla bilden av att allt är som det ska mellan hennes föräldrar, samtidigt som det börjar bli allt svårare att ignorera de oroväckande signalerna som talar för motsatsen. Hennes pappa tål inga motsättningar och försöker med sitt respektinjagande, manipulativa sätt få familjen att rätta sig efter hans vilja – med våld om så ska krävas – medan hennes mamma har andra intressen och försöker ställa sig utanför. I och med detta uppstår splittring inom familjen och Francesca finner inget råd. Hon dras mellan kärleken till de båda föräldrarna samtidigt som hon börjar förakta den ena, än frukta den andra. Konflikten eskalerar till den nivå då ingen återvändo finns, och Francesca tvingas fatta ett mycket svårt beslut.

Boken är mycket fängslande och Oates får verkligen med sig läsaren från början till slut, särskilt då berättelsen skildras genom Francescas perspektiv och man hela tiden känner deltagande med henne. Samtidigt tycks hennes agerande och hennes tankegångar ibland helt oförklarliga, vilket ger läsaren en känsla av hur svårt det är att förstå en person som tvingas leva med den här sortens problem. Trots att dispyten mellan föräldrarna är smärtsamt uppenbar för läsaren under hela berättelsens gång, försöker Francesca hålla fasaden uppe in i det sista, eftersom hon älskar sin familj.

Vilda gröna ögon är både lättläst och svår att lägga ifrån sig, varpå den passar även för den som inte är särskilt läsvan. Språket är enkelt samtidigt som det är välformulerat, och innehållet är intressant och väl anpassat för ungdomar. Jag vill alltså ge denna bok en varm rekommendation, om du är redo att bli berörd och få dig en rejäl tankeställare.

”NEJ pappa har aldrig ’slagit eller hotat’ mig. NEJ, pappa har aldrig ’gjort mig illa’. Och inte Samantha heller. Om moster Vicky påstår sådana saker, så… ljuger hon.”

Sabina Sundberg, NA12 Ri

Kommentarer