Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson

 Oj, oj, oj, vilken energi som ligger inbäddad mellan dessa 332 sidor! Det är mycket wow- och ojkänsla och man skräms av huvudpersonen Miiras temperament. Boken utspelar sig i göteborgsförorten Gårdsten på 80-talet och det är Miiras skoltid man får följa. Hon är född i Sverige av finska föräldrar, men stämplas som invandrare. Ett faktum hon har svårt, VÄLDIGT svårt att acceptera. Miira vägrar att fastna i "finneballebubblan". Hon gör uppror mot allt och alla som står för orättvisor. Hon har en trimmad tändare och huvudet på skaft. Hennes egna språk sprutar av vrede och adrenalin som märks direkt i inledningsraderna:

"Hon bankade skiten ur honom. Satt gränsle över hans rygg och skrek  "SAATANAN SIKA", djävulens svin. Hennes armar roterade som små propellrar och piskade mot hans rakade skalle så att fläsket därunder korvade sig. Ilskan inom henne kom ut i kaskader och flätorna flaxade vilt omkring. Hennes gummiansikte, vinterblekt och vaxgult, vred sig vrickat och nu våldsamt åt alla håll, slet sig loss från skelettet, blev stort och spottade snorgift."

Det är en tufft liv ungdomarna i Gårdsten lever. Stölder, våld och alkohol hör till vardagen och de flesta har det väldigt fattigt, men Miira har stora planer med sitt liv. Hon vägrar att bli trappstädare som sin mamma, hon siktar på statsminister eller hjärnkirurg...

Miira stannar länge i mitt huvud efter att jag läst ut boken och jag bara måste få veta mer om författaren. När jag googlat och youtubat så vet jag vart Miira fått sin glöd ifrån. Oj! LÄS!

Kommentarer