“När man går genom
en tunnel, i synnerhet med en dålig lampa, känns det alltid som om faran närmar
sig bakifrån. Ibland blir känslan så intensiv att man tycker sig förnimma en
tung blick i ryggen, eller inte ens blick... Vem vet vem eller vad som döljer sig
i mörkret och hur den eller det uppfattar världen? Till slut blir anspänningen
så outhärdlig att man inte står ut längre, man snurrar runt, blixtsnabbt, och
viftar med ljusstrålen i det svarta - men ingen där... Tystnad... Tomhet…”
Boken utspelar sig
år 2033 efter ett stort kärnvapenkrig som förstörde hela jorden och det enda
ställena som man kan undvika radioaktiviteten är i tunnelbanorna. Huvudpersonen
Artyom är en av de människor som bor i en metro i Ryssland på stationen VDNKh.
Artyom föddes nere i metron och har aldrig sett riktigt dagsljus, för allt man
ser nere i metron är levande ljus och mörka tunnlar. Hanns mamma dog när han
var liten och han har bott hos och blivit uppfostrad av en gammal och vis man
som heter Sukhoi.
Samtidigt som alla
kämpar för att överleva i metron så börjar olika muterade varelser att ta över
på ytan. Och några av de varelserna börjar att hitta ner i metron och ställa
till med massa terror, och självklart så ger sig Artyom ut på sitt livs äventyr
för att rädda metron från de svarta…
Jag tycker att
boken var väldigt spännade och den var inte alls långtråkig att läsa. Dock var
den lite jobbig att läsa för att det utspelar sig i Ryssland med många konstiga
namn.
Axel Frosthagen
TEF13, Tu