Den där första dagen Eleanor ska till skolan sätter hon sig bredvid Park på bussen och efter några dagar börjar de prata med varandra. Park frågar Eleanor om en låttitel hon skrivit på sin bok, det är en låt med "The Smiths" som Eleanor skulle vilja höra men aldrig hört. Eftersom detta utspelas 1986 fanns det inget youtube eller spotify att ta till när man ville lyssna på musik utan man var tvungen att skaffa lp-skivan eller kassettbandet. Park spelar in ett blandband till Eleanor och det är så det börjar, en svindlande och fantastisk kärlekshistoria.
Vartannat stycke är skrivet ur Parks synvinkel och vartannat ur Eleanors, vilket gör att den som läser får veta vad båda tänker. Rowell har lyckats få karaktärerna så verkliga att jag både skrattar och gråter med dem och det är inte konstigt att folk redan börjat diskutera vem som skulle passa bäst att spela både Eleanor och Park i filmversionen för att det ska bli lika bra som i boken. När jag läst klart boken saknar jag dem, Eleanor för att hon är så stark och vågar stå för vem hon är och för att hon inte försöker passa in i en mall för hur tonårstjejer ska vara. Park gillar jag också får att han är annorlunda, han gillar serier och musik, han klär sig enbart i bandtröjor och utövar kampsport. Det är något speciellt med Park, han är inte som de andra. Känslan av saknad kommer nog sitta i ett tag innan jag börjar läsa en ny bok, jag känner mig inte riktigt färdig med Eleanor och Park än.
Den svenska översättningen av boken är bra men den engelska är snäppet bättre. Det här är en av de bästa ungdomsböckerna jag läst på länge!
Maja
Bibliotekarie Karro