Helt plötsligt börjar Kirstie, tvillingen som finns kvar, att säga åt mamman att kalla henne Lydia istället. Att det inte alls var Lydia som dog utan Kirstie. Till saken hör att barnen var helt identiskt lika och t o m föräldrarna kunde bara särskilja dem genom deras personligheter. Sarah blir verkligen orolig och fundersam för hon märker också att Kirstie allt mer börjar bete sig som systern de antog var den som dog. Dottern agerar också allt oftare som om den döda systern verkligen finns med henne i rummet. De verkar prata och leka med varandra, men ibland blir Kirstie rädd och ber mamman att säga åt systern att försvinna. Sarah börjar på allvar fundera på om de faktiskt tog fel vid olyckstillfället? Och finns den döda systern verkligen med dem ibland som någon slags gengångare?
Oftast är det Sarah som för berättelsen framåt men ibland kommer även Angus till tals och då märker vi att han hyser en stark motvilja inför sin hustru. För något hon gjort och vi får veta att han har en hemlighet som han måste fortsätta att dölja. Det här är ett smart berättartekniskt drag för det Angus funderar över gör att du plötsligt måste ifrågasätta Sarahs tankar kring vad som skett och sker. Vad är det verkligen som hänt i familjen? Hur gick olyckan egentligen till?
Boken är väldigt smart skriven för författaren lägger ut bit för bit till ett pussel som i slutet när det var färdiglagt överraskade mig. Det gillar jag. Att förlägga stora delar av handlingen till en fallfärdig fyr på en avlägsen ö bidrar verkligen till den ödesmättade stämningen som finns med genom hela boken men förstås ökar i takt med att sidantalet minskar. Det här är en bok både jag och fler med mig inte kan sluta att tänka på eller prata om.
Ale, bibliotekarie på Ri