Stockholm, september 1987
Hej, jag bad dig att inte öppna det här brevet förrän du var på väg, så vem vet, kanske sitter du just nu på planet och läser? Du var min stora kärlek och jag kan inte hata dig, men just nu vet jag inte vem du är. (...)
Med detta brev inleds Johan Ehns självbiografiska roman Down under. Jag ska bekänna på en gång att jag lyssnade på boken. På Bokmässan hörde jag honom berätta om skrivandet och inläsningen av sin roman där han får vara både sin mammas och pappas röst, vilket han beskrev som en udda upplevelse. Hur som helst så gör han det väldigt bra, så bra att jag tror att det är en fördel att just lyssna på denna bok.
1987. Nittonårige Jim sitter på planet från Sverige till Nya Zeeland och läser det bittra avskedsbrevet från sin exflickvän. Känslorna stormar och han är allt annat än lugn och trygg: "Sverige kan dra åt helvete" "För jag ska försvinna nu, lösas upp och byta skinn".
Boken är uppbyggd kring ett nu som är 1987 och i tillbakablickar från tredje klass och fram till att tiden glider in i 1987 igen. Jim är en ensam pojke som hellre hoppar hopprep med flickorna än spelar fotboll på rasterna i skolan. Han föredrar konståkning framför ishockey och klasskompisar och vuxenvärlden låter honom veta att det inte passar sig...
Det här är en bitvis hjärtskärande bok om att växa upp och att söka sitt rätta jag. Om kaos och svek. Och inte minst om att komma ut som homosexuell på sina egna villkor.
Boktiteln (fyndigt!) och kapitelrubrikerna är tagna från låtar och passar perfekt in i handlingen. Om band som The Cure, The Smiths, Morrisey, U2, David Bowie, Stranglers och Yazoo låter bekanta så förstår du vilken typ av stämning som musiken tillför. Jag började göra en spellista av alla låtar som förekommer, men slutade efter 26 st. Jims musiksmak väcker många egna tonårsminnen och jag låter mig dras in i hans kaotiska liv. Det här är en bok som nog många kan känna igen sig i. Johan är en duktig berättare och jag hoppas att han fortsätter skriva!