Vi som älskade Boktjuven och har väntat på Markus Zusaks nya roman fick vänta i 13 år! Därför att det tog 13 år att skriva den... Och miraklet är kanske att jag faktiskt läste ut den. Nej det där menade jag egentligen inte, men jag hade såklart skyhöga förväntningar och ärligt talat så var starten en aning trög och förvirrande. Ja jag säger det redan nu - det här är ingen lättläst bok, men är du motiverad att dyka in i en episk berättelse som sägs vara Zusaks magnum opus och hyllning till Australien så har du din utmaning här.Vi får följa de fem bröderna Dunbar, vars mor Penelope dött och far som omnämns som "Mördaren" har övergivit dem. De bor kvar i familjens hus och får klara sig bäst de kan.
Många såg oss som bråkstakar.
Barbarer.
Till största delen hade de rätt:
Vår mamma dog
Vår pappa drog.
Vi svor som borstbindare, slogs som stridstuppar...
I de vuxnas frånvaro har bröderna skaffat sig en massa djur. En mula vid namn Akilles, en guldfisk som heter Agamemnon, duvan Telemachos, katten Hektor... Ja det är helt uppenbart att Iliaden och Odysséen är ett stort tema i boken (inte bara av namnen att döma) och det spåret kan man fördjupa sig i om man vill hitta beröringspunkter. Här finns i alla fall en sorts hjälte som lämnar hemmet, utan att säga för mycket.
Sakta vecklas familjens hemligheter upp för läsaren och mysteriet kring Mördarens försvinnande och den fjärde brodern Clays underliga beteende klarnar mer och mer. Ett pianos betydelse för en ung flyktingflicka, en kapplöpningshäst för en annan, en nedgrävd skrivmaskin och en bro som ska byggas. Jag gillar att läsa om Dunbar-brödernas olika öden och även om deras föräldrars berättelse innan de blir föräldrar. Det är både gripande, brutalt, vemodigt och poetiskt samtidigt. Ja, jag gillar boken när man väl får ihop helheten och jag rekommenderar den. Läs och skapa din egen uppfattning om denna stora berättelse. För den kommer att beröra dig på ett eller annat vis - that´s for sure...