När Elaf var fyra år flydde hennes familj från kriget i Irak till Sverige. I Irak hade hennes pappa varit läkare och hennes mamma lärare men i Sverige är det svårare att få jobb. Elaf börjar som alla andra barn skolan och lever fram tills hon är 10 år ett rätt vanligt liv. Hon får fler småsyskon, leker ute både med killar och tjejer och är med på alla lektioner i skolan.
Men när Elaf är 10 år får hon sin först
mens och från den dagen betraktas hon inte längre som barn utan som kvinna. Och
som kvinna finns det mycket hon inte får göra inom hederskulturen. Hon får inte
vara med på simningen på idrotten, hon får inte ses med killar längre, hon får definitivt
inte leka med dem ute på gården och hon får ta p-piller. Trots att det är den
enda som skulle kunna hjälpa mot de hemska menssmärtor som får henne att stanna
hemma från skolan i flera dagar i månaden, eftersom hennes mamma är rädd att
någon ska få reda på det och tro att hon är sexuellt aktiv. Allt som möjligtvis
kan tänkas dra skam över familjen är förbjudet.
Boken är på många sätt jobbig, Elafs historia är
verklig och hon är tyvärr inte ensam om den. Enligt en av faktasidorna i boken
lever drygt 100 000 personer mellan 16-25 under hedersförtryck, och mörkertalet
tros vara stort. Samtidigt är den lite hoppfull, för om Elaf och hennes pappa kan
lyckas bryta mönstrat kan fler göra det. Läs den även om det kommer göra ont i ibland!
Elvira, Virginska gymnasiet