De olika berättarna som driver berättelsen framåt har alla den gemensamma upplevelsen av känslan att de mer och mer tappar greppet om verkligheten. De får massor av konstiga tankar och ibland leder tankarna till handlingar som resulterar i dålig publicitet för museet då pressen visar sitt intresse. Det är som en övernaturlig kraft styr berättarna men så kan det väl ändå inte vara?
Eller så kan det det med kopplingar långt bakåt i tiden. Man skulle nämligen kunna säga att det finns några fler huvudkaraktärer i boken och dessa möter vi redan år 1625. Då fälls nämligen nio ekar för att användas i bygget av rikets nya stridsskepp, Vasa. Ett faktum är att mer än en olycka följt i spåren av arbetet med att ta ned träden. På bokens baksida står det "många miste livet då Vasa sjönk. Nu vill någon att fler ska dö."
Boken med det mycket korta namnet överraskade mig väldigt positivt. Inte för att jag var negativt inställd innan jag började läsa den utan för att den var så himla bra! Jag gillar historia och Frida är verkligen bra på att skriva så det känns som att jag var tillbaka på 1600-talet då Vasaskeppet byggdes. Hon lyckas också att skriva på ett sätt så du tvivlar på vad som verkligen händer. Och så var jag inte alls beredd på att blodet skulle flöda som det gör. Jag undrar hur jag kommer att uppleva mitt nästa besök på Vasamuseet? Om jag alls vill gå dit igen.
Ale, bibliotekarie Ru