Desillusionerad hittar han sig själv en dag på en demonstration i Malmö. Våldsamheter utbryter och han blir indragen. På en bakgata springer han in i en maskerad kvinna som klottrar ”Vi har repen och dolkarna” i röd färg på väggen – polisen försöker stoppa henne och av någon anledning bestämmer sig vår huvudperson för att hjälpa henne. De lyckas fly, hon försvinner med en man med samma maskering som henne – och vår hjälte är återigen ensam. Vad hände?
Några dagar senare står en kvinna och väntar när vår huvudperson kommer ut från en föreläsning. Det är hon från demonstrationen. Hon introducerar honom för ett nytt sätt att leva – ett sällskap som genomskådat det moderna sättet att leva och hittat ett sätt att bryta sig fri. Han älskar det. Det är det här han letat efter hela sitt liv. När han väl upptäcker vad han har dragits in i är det redan för sent att dra sig ur…
Joakim Zanders roman Ett ärligt liv är en av de bästa böckerna jag läst på länge.
Tänk typ en mer dekadent Döda poeters sällskap. Sekten huvudpersonen dras in i diskuterar poesi och samhälle, dricker alkohol och äter gott. De bor alla i en gammal byggnad som ägs av en gammal lärare i anarkism – som handplockar in nya ”rekryter”. Det hela finansieras, visar det sig så småningom, av grov kriminalitet.
Du leds som läsare med i handlingen genom nyfikenhet i vad som pågår. Det slog mig inte förrän typ en tredjedel in i boken att jag inte ens fått reda på vad huvudpersonen heter – han går namnlös genom hela boken. Boken leder dig genom mängder av intressanta ämnen utan att skriva dig på näsan – klasskillnader, grupptryck, kärlek, moderna samhället, anarkism diskuteras på ett nyanserat sätt samtidigt som det bara känns inbakat i handlingen.
Jag älskar den här boken.
//David, bibliotekarie på Karro