Det Zamjatin gör bättre är att hans samhälle är mer
nyanserat, hans huvudkaraktär (och hans karaktärer i allmänhet) har mycket mer
djup. Vi har samma grundproblem i alla fyra böckerna, ett framtida totalitärt
samhälle där staten styr med järnhand och medborgarna inte har något att säga
till om. Allting är logiskt och effektivt, kaotiska element som känslor och
individuella tankar har effektiviserats bort och förbjudits. Livet låter
överlag rätt pissigt.
Men i den här boken, med vår huvudkaraktär D-503, så är allt inte bara piss.
Tvärtom, det här samhället är allt han någonsin känt till, och han älskar att
det är ordning och reda. Hans historia berättas genom anteckningar, varje
kapitel är som ett dagboksinlägg från D-503. Till en början är tonen hyllande
mot Den Enda Staten, han hånar oss primitiva vildar och vårt kaotiska samhälle
och följer plikttroget sitt strikta schema där varje minut av hans liv är
schemalagt.
Men så kommer vändningen – han träffar I-333 – en kvinna som struntar i
reglerna och skakar om hans tillvaro. Plötsligt börjar märkliga saker hända.
För första gången i hans liv har han en dröm. Han kan inte längre fokusera på
jobbet, hans huvud bara svävar iväg. Han måste ha blivit sjuk…
Det här är inte en bok som passar alla. Den är svår, den är
gammal, den kräver att du fokuserar som läsare annars kommer du tappa bort dig.
MEN, vill du ha en unik läsupplevelse med ett tema som är skrämmande aktuellt
än idag är detta en riktig pärla.
// David från Karro