US Open 1994, Chan vs Cortez. I publiken sitter Carrie Soto med sin pappa tillika tränare. Hon är numera pensionerad men innehar rekordet för flest antal Grand Slam titlar. Hon har 20, Nicki Chan 19. Om Nicki Chan vinner matchen delar hon titeln med Carrie.
Nicki Chan vinner US Open 1994 i tredje setet.
Tennis har varit Carries liv sedan innan hon kunde hålla racket.
Hennes pappa, en fördetta tennisstjärna från Argentina, har coachat henne hela
vägen från första serven till 20 Grand Slam titlar. För fem år sedan gick
Carrie i pension efter en knäskada som inte tillät henne att spela på den nivån
tidigare gjort. Rekordet i antal Grand Slam titlar på damsidan har dock fram
tills i år varit ohotat hennes.
Efter Nicki Chans vinst bestämmer sig Carrie för att komma
ut ur pensioneringen och försvara sin titel som världens bästa tennisspelare. Hon
märker snabbt att det inte är lika lätt att tävla på elitnivå när man är 37 år som
när hon var 27, få tennisspelare fortsätter tävla efter 35. Samtidigt visar hon
lika snabbt just precis hur bra hon är.
Carrie Soto is back av Taylor Jenkins Reid första del handlar om Carries karriär och uppväxt. En
mamma som dog innan Carrie hann få några minnen av henne, en pappa som arbetar
dubbla jobb för att ha råd med tennisutrustning, de första proffsmatcherna, försöken
till kärleksrelationer, titel efter titel som vinns och befäster Carrie som en
av världens bästa tennisspelare.
På grund av sin hårda stil på plan och kyliga beteende mot andra
spelare och pressen får Carrie smeknamnet ”The Battle Axe”. Som läsare är det dock
svårt att inte charmas av Carrie och hennes målmedvetenhet. Hon har kämpat för
att nå dit hon är, har offrat allt för tennisen och vet att hon nu är bäst. Varför
ska hon då inte också få säga det?
Elvira, Virginska Gymnasiet