Så är det med Andrew David MacDonalds bok When we were vikings. I den får du hänga med 21-åriga Zelda, en kongnitivt funktionsnedsatt men högfungerande kvinna, som bor med sin storebror Gert. Hon säger om sig själv "people like me who aren't sick but different." Zelda gillar livet bäst om enhåller sig till vissa regler som t ex att främmande människor inte är uppskattade i hennes hem, att tomater måste ligga mitt i din sandwich för att brödet ska bli blött men också att de viktigaste sakerna inte alltid ryms på listor.
En passion i Zeldas liv är vikingar vilket märks boken igenom och får en praktisk innebörd när hon inser att hennes bror blivit inblandad i något dåligt för att de behöver pengar. Zelda påbörjar då sitt eget ”quest” för hon drömmer om att bli legendarisk och vara en hjälte, både för sin omgivning och sig själv. Som vi läst om i vikingaberättelser kan deras uppdrag visa sig väldigt farliga. Det upptäcker även Zelda men det hindrar henne ändå inte. Det är tur att hon har flera personer i sitt liv som hjälper henne i vardagen.
Zelda är en så fantastiskt charmig huvudperson, ibland som ett barn men också som en så klok vuxen. Jag älskade alla hennes kluriga funderingar i vardagen, många med kopplingar till vikingarnas värld, t ex "Deeds and actions are what will make a person great and legendary."
/Ale på Ru