I
Alden Bells
I dödsskuggans land befinner vi oss i ett postapokalyptiskt USA där zombies tagit över den mänskliga civilisationen. Trots att boken inte är en ungdomsroman följer vi en 15-årig tjej, Temple, som klarar av att ta hand om sig själv mycket bättre (och våldsammare) än vad folk tror vid första anblicken. Hela boken är som en genomresa där alla Temples dagar handlar om att överleva. Ibland stannar hon lite längre på en plats, ibland händer något som gör att hon måste resa vidare. Precis i början av boken dras hon in i en situation som gör att hon i nödvärn råkar döda en man som har en väldigt hämndlysten och envis bror. Hon måste ge sig iväg hals över huvud med den dödes brorsa hack i häl. När du hängt med Temple en liten stund inser du att det inte är de odöda som är farligast för henne utan människor hon möter på sin väg.
Boken är som väntat väldigt mörk, dyster och brutal men också oväntat poetisk och tänkvärd. För trots det hemska runt omkring har Temple förmågan att förundras över bra saker i världen. Hon funderar också mycket över sin egen existens och dömer sig själv hårt; hon har ju väldigt "dödliga händer". Som läsare önskade jag att hon skulle få träffa på någon som kunde stötta henne i sin ensamma vardag. Det förekommer rätt många bibliska referenser och de passar väldigt bra in i den rätt sorgliga berättelsen som lyfts av författarens lite torra humor. Temples svar när någon kommenterar hennes unga ålder: "Jag har försökt att bli äldre, säger hon. Men sånt är det svårt att tvinga fram."
/Ale på Ru
